Godmorgon! Vaknade med halsont igen men stack iväg till jobbet ändå såklart. Väl hemma så fick jag ett ryck och massa energi så jag städade toaletten och hela köket, plockade ur diskmaskinen, hängde upp tvätt och satte på en ny maskin. Har käkat frukost och tagit mina mediciner. Känner en jäkla värk i armarna. Det gillas inte med tanke på att jag haft sådana problem förut pga Graves. Hoppas det inte hänger ihop med tröttheten och det :S

 

Men men...nu ska jag göra lite "viktiga grejjer" som att annonsera lite hästsaker och annat, ringa tandläkaren, en arbetsplats och vårdcentralen. Sen ska jag fortsätta att grejja här hemma tills kl 15 för då ska jag iväg till stallet.

 

 

Våran älskade nordsvenska häst, Linus <3

 

Hörs senare!

Ja i Torsdags åkte jag in till vårdcentralen och tog prover. Fick positivt på crp-provet och fick konstaterat att jag hade nån infektion. Röd i halsen, "ögonbajs", rossel i lungorna och feber så jag fick penicillin. Om jag inte hade haft Graves och behandlats med Thacapzol så hade jag inte fått penicillin men eftersom immunförsvaret är lite nedsatt så fick det bli så annars kunde det bli både bihåleinflammation och lunginflammation. Jag tror ändå jag har nåt med bihålerna alltså för hela hjärnan trycker och jag snyter fan grönt. Men nu ska det väck för jag är så trött på att vara förkyld (dag 19). 

 

Längtar efter att få känna smak och lukt igen. När smak och lukt kommer tillbaka så är det en glass från Klings som gäller. För jag saknar sommarkänslan den ger. 

 

Men men, jag får hålla mig inne idag och fortsätta rensa garderober eller nåt sånt kul.

 

Tjohejj!

Det är så härligt att vakna och gå upp tidigt, inte behöva bli väckt av väckarklockan för kroppen vaknar automatiskt runt kl 7. Ingen irritation alls utan bara fridfullt. Studsar upp full av energi numera! 

 

Har börjat få iordning på medicineringen och det känns hur bra som helst. Mamma köpte en Dosett till mig härom dagen och det underlättar en massa. Behöver inte hålla på med alla burkar och kartor som jag andå bara slarvar bort hela tiden och måste springa runt i hela huset och leta reda på innan jag ens kan ta nån medicin!

Men, förändringens tid är här.

 

Var hälsad, underbara sol <3

 

Igårkväll åkte jag till Skövde och umgicks med 3 fina militärtöser. De är alla i min smak alltså. Byxor på häng och en prilla under läppen. Härligt att få prata tjejgrejer, om livet och om roliga, knäppa och snuskiga gamla minnen!

Jag var hemma vid 00-tiden  men la mig inte förrens 02.00. Ändå är jag pigg idag. Förutom att jag fortfarande är förkyld men det går väl över.

 

Red aldrig igår pga förkylningen och idag får det bli longering bara. Pallar inte anstränga mig för då får jag sån jädra hosta och blir hes imorgon. Sen runt 17-tiden ska jag åka med på dressyrträning med en av stalltjejerna. Mycket häst nu igen! 

 

Nu har jag varit uppe en stund och redan hunnit äta frukost, plocka undan lite grejjer, plockat i diskmaskinen, skrivit klart ett brev till försäkringskassan, letat hästutrustning på hela intranätet, målat dörrlisterna i köket och bloggat!

 

Nu blir det bananchips och tv en liiiiten stund :)

 

 

 

 

 

 

See you later <3

 

 

 

 

Idag har jag stött på olika sorters människor. Jag gillar dom alla men de får mig att tänka till en extra gång på vilken väg jag själv tänkt ta med mitt liv. 

 

Nu har jag suttit hemma ett tag. Jag har bloggat, lagat mat, pluggat matte, rivit tapeter, slipat och målat i köket, diskat, tvättat och städat. I två månader för att vara med exakt. Jag tar en tur på hästen ibland, träffar nån kompis, spelar Candy Crush, myser med gubben och katten och myser lite till. Jag lever i min lilla trygga bubbla, utåt sett. För att, för en gångs skull känner jag mig trygg med tillvaron. Här är mitt hem och här är jag trygg. Sen att min hjärna talar om för mig att jag är rädd och borde fly är ju en annan sak. Jag har varit/har blivit en ganska instängd person tror jag fast ändå inte. Jag är i stallet där det finns andra tjejer som rider, jag åker in till stan och handlar,går på möten och träffar familjen och så. Men det tar emot varje gång. Inte för att jag inte vill träffa nån eller för att jag inte tycker om dom. Jag har så mycket kärlek till alla så hälften vore nog. Men varför känner man så? Varför känner man sig nervös på något vis innan man ska träffa någon? Även fast man känner dom. Det hör väl till mitt ångestsyndrom på något vis.

 

En av personerna jag stött på idag är en fruktansvärt driven människa med 1000 saker igång hela tiden. Alltid trevlig som attan och jättesnäll. Vi har inte setts på över ett år och nu skulle vi ses och fika men han ringde och blev sen och hade också med sig en kompis.Jag behövde snart åka tillbaka hem så det blev ingen träff. Jag blev lite besviken såklart men vi får helt enkelt ses en annan dag. Under tiden jag väntade så ringer en annan bekant som jag aldrig träffar i stort sett men har pratat ganska djupa saker med genom åren. Han var full och förmodligen kände han sig ensam, men han undrade om han kunde få min gamla medicin som fungerar som "uppåttjack". 

 

Vissa inspirerar, får mig att ryckas med och tro på mig själv men de får mig ändå att rygga tillbaka för exakt så vill jag inte göra.

Andra får mig att vara tacksam för att jag orkat stå emot, fått behålla det lilla jag har och fått viljan att leva!

 

 

 

Jag letar fortfarande efter pusselbitar som ska bygga mig, min egna person. Vem jag är, vem är jag?

 

Flummigt inlägg men va fan...:)

 

En parentes är ju min ADD. Den gör sig påmind när jag sitter i soffan och ska försöka skriva blogginlägg när sambon spelar Xbox, wainar och Partychattar. Herregud! Jag har stirrat in i skärmen ett antal gånger och kommit på mig själv sittandes med händerna upp i ansiktet. Som en bebis i fosterställning. Jaja.

 

Ett nytt inlägg kommer ut ikväll om hur min helg ser ut om någon av någon anledning skulle vara intresserad.

 

Pöss <3

 

Jo, jag skulle ju berätta för er om min sjukdom. Men först måste jag berätta om en annan åkomma jag fick diagnostiserat för några år sedan.

 

 

Jag har sedan mååånga år tillbaka haft en hel del problem med depressioner, ångest och panikattacker. Jag har ofta klagat över trötthet, nedstämdhet och alltid känt mig trött. Vill sova mycket och har svårt att komma igång.  Läkarbesöken och psykologbesöken har avlöst varandra och jag har fått prova många olika antidepressiva mediciner som jag själv tyckt inte har hjälpt. Andra tyckte att jag blev stabilare, mer stillsam och lugn medans jag själv kände mig helt apatisk och inte alls som mig själv. Jag beslutade då att sluta med medicinerna, trots att läkare avråder från direkt avslut pga risken för självmordstankar man kan få när man ifråntar kroppen de ämnena som finns i medicinen. Det struntade jag i!

 

För de där antidepressiva fick mig att bli en rörlig grönsak rent ut sagt. Jag kunde äta, jobba och skita men var totalt död i mina känslor. Mina vänner kunde skratta bredvid mig, medans jag själv undrade: vad är det som är så kul? Det var verkligen en "utanför-kroppen"-känsla. Till slut, efter 4 år fick jag efter många tester, diagnosen ADD, började äta concerta och har aldrig mått så bra i mitt liv. Tidigare var hela mitt liv ett rent kaos. Ät -och sovtider var huller om buller, orkade ingenting allt som oftast, hade kraftiga humörsvängningar och fruktansvärd hjärtklappning och hemska panikattacker. Jag hade ingen struktur eller planering varken i skolan, på jobbet, i hemmet eller med hästen som jag hade då. Allt var rörigt! Och min själ var förstörd!

 

Concertan räddade mitt liv, jag orkade inte med varken mig själv eller livet innan! Nu kunde jag börja tänka klart, jag fick en lust till saker och ting och en jädra ork! Jag orkade gå upp på morgonen och uträtta saker under en hel dag och gå och lägga mig trött och nöjd. Jag tappade också under tiden 14 kg i vikt vilket var för mig helt underbart. Tills jag med hjälp av arbetsförmedlingen fick en arbetsprövning i ett stall med ca 20-talet hästar. Det var perfekt. Drömmen blev sann att få jobba med det jag älskar mest. Hästar!

 

Men efter en månad blev jag bara tröttare och tröttare i kroppen. Träningsvärken tog aldrig slut. Jag blev förvisso lite starkare för varje dag men ändå, musklerna var slut och jag orkade 4 timmar i stallet och ridning av två hästar, sen åkte jag hem och sov. Jag kunde glömma att hinna umgås med vänner eller familj. Kroppen värkte och jag började äta smärtstillande för att klara arbetsdagarna. Till slut sökte jag för detta, gjorde en radioaktiv gammaundersökning och fick diagnosen Graves/Basedows (giftstruma/hypertyreos). Det visar sig då att min Concertamedicin snabbt har framkallat kraftigare symtom och lett till att förvärra min dolda sjukdom.

 

 

Graves/Basedows är en överproduktion i sköldkörteln som orsakar förhöjd ämnesomsättning och hormonrubbningar och det ger en hel del symtom som tex trötthet, muskelsvaghet, oregelbunden vilopuls, humörsvängningar och viktförlust.

 

Ni kan läsa mer om sjukdomen här

 

Min sjukdom syns inte på utsidan. Jag ser frisk och kry ut men skenet kan bedra. Man kämpar på!

Jag hoppas att folk i framtiden har större förståelse för sådana här sjukdomar, som inte i grunden är en psykisk sjukdom, utan en sjukdom som är autoimmun, likaså diabetes. Den kan behandlas men komma tillbaka. Jag hoppas min försvinner snabbt. Jääävligt snabbt! 

 

Usch för de som har värre sjukdomar. All styrka till er <3

 

Kommentera gärna om ni har nån fundering eller kanske rent utav har samma sjukdom eller liknande bekymmer. Vi är ju trots allt inte ensamma va? :)