Tittar på en tom skärm....känner mig ensamast i hela världen. Orkar inte må såhär mer. Allt negativt som händer runt omkring knäcker mig. Jag orkar snart inte ställa mig upp. Ibland har man haft tankar på att avsluta sitt liv men man är för feg för att göra det, men det har nog kanske haft att göra med att man faktiskt vill leva, utan dessa sjukdomar som det så fint kallas. Det går upp och ner, hela tiden. Aldrig får det vara likadant, lugn och ro. 

 

Jag sover dåligt, vaknar av mardrömmar. De nätter jag sover så lever jag ändå ett helt annat liv i de mest konstigaste drömmar. Jag vaknar trött, fundersam över varför jag har drömt om dessa saker, äter frukost och om jag kommer ihåg så tar jag min medicin. Jag går på möten bara för att någon bokat in det med mig. Jag går på de för deras skull, eller för att de inte ska undra vart jag varit. För att de sedan ska lämna mig ifred. Jag träffar vänner. Som inte alls lever i samma situation som jag, eller ska jag säga bubbla. De har bra liv. Och även om de har det kämpigt så går de till jobbet. De har barn eller hus och en fin ny tv. De inreder sina hem och har en sambo. Vad har jag att komma hem till? Ett hem som jag vill inreda men inte har råd till. En tv som är min nyligen utflyttade sambos, snart hämtar han den. En dator som jag fått av hans far. En bil som står skriven på min mamma och som max har två månader kvar att leva. Vad gör jag sen?

 

Vad är det som gör att jag inte ens orkar tänka på att gå till ett jobb? Vad är det som får mig att känna en panikkänsla över att sitta fast, eller göra ett bra jobb? Jag är livrädd för konflikter, vill inte komma på kant med någon. Ändå gör jag det. Hela tiden.

 

När jag mår dåligt vill jag vara ifred. Men när jag är ensam så mår jag så dåligt att jag måste medicinera mig för att bara få somna och förhoppningsvis vakna till en bättre dag. Det gör jag oftast inte. Varje kväll ligger jag och väntar på att min ex-sambo ska skriva "heej"....tills jag somnar över tangenterna.

 

Jag tänker på mitt utseende. Skulle vilja ändra allt om jag hade råd. Men jag färgar håret och köper kläder. Även fast jag inte har råd egentligen. Alla säger att jag alltid ser så fräsch ut. Men ingen lägger märke till den feta uttorkade rynkan som bara blir större och större för varje dag. 

 

Man träffar folk -"vad gör du nu för tiden" frågar de

                      -"samma som sist, antar jag, ingenting" svarar jag

 

En ständig förnedring av sig själv pågår, varje dag. Varje minut. Jag orkar snart inte mer. 

Folk ser att jag är ett vrak, det måste dom göra. Det måste vara helt uppenbart. 

Vem fan försöker jag lura?

 

Här har ni mig, vackra (?) men ack så trasiga jag.

 

Nu ska ja ut och gå med mamma. För hennes skull.