Såg ett inlägg på Facebook angående att blogga: åh, vilket bekräftelsebehov och hej och hå.

 

I ärlighetens namn så började jag blogga för att jag kände mig ensam! Jag har vänner och familj, visst! Men oftast inte orken att åka iväg att besöka dom eller umgås så mycket. Jag älskar mina vänner så det är inte så att jag inte har några. Men!

 

Jag är sjukskriven och sitter hemma en hel del av min tid, inte med det sagt att jag ligger och slappar hela dagarna som många tror utan jag gör en massa saker utöver det :P Visst kan jag sova om jag vill men jag går upp runt 7-8 varje dag och börjar plocka med nåt direkt efter frukost. Många av mina vänner jobbar, har sambo, barn,bor långt bort och fullt upp med sina liv givetvis. Då blir det ganska ödsligt i själen.
Så jag började blogga om vad jag gör, vad jag ska göra och vad jag vill göra. Och jag har märkt att jag får så jäkla mycket gjort. För även om jag bara har 20 unika sidvisningar så är det som att jag lovar de läsarna att göra fler inlägg och uppdatera med nya bilder, fast det egentligen är undermenat mig själv. Det blir en god cirkel av det hela. För om jag gör ett inlägg om att jag ska ordna/fixa/göra nåt och skriver att jag uppdaterar med bilder senare så måste jag ju utföra detta som jag sagt att jag ska göra för annars blir ju mina läsare besvikna. Men jag tror egentligen det är för att jag själv blir så jävla nöjd efteråt att jag åstadkommit något!

 

Bloggen fungerar nog som en klapp på axeln till mig själv :)

 

Och när jag surfar runt och besöker andras bloggar och kommenterar så ger jag också dom en klapp på axeln ibland :P

 

 

 

 

Nu sitter jag med långkallingar på och väntar på att få åka till stallet. Det blir 2 hästar idag. En som är brunstig och har ont av pälsfällning, ja ni som kan hästar vet hur det kan bli då och sen en 4-åring som inte gått på 5 veckor ungefär. Han tömkördes igår som tur är men det blir väst på idag iaf :)

 

Kram och hej <3