Idag har jag stött på olika sorters människor. Jag gillar dom alla men de får mig att tänka till en extra gång på vilken väg jag själv tänkt ta med mitt liv. 

 

Nu har jag suttit hemma ett tag. Jag har bloggat, lagat mat, pluggat matte, rivit tapeter, slipat och målat i köket, diskat, tvättat och städat. I två månader för att vara med exakt. Jag tar en tur på hästen ibland, träffar nån kompis, spelar Candy Crush, myser med gubben och katten och myser lite till. Jag lever i min lilla trygga bubbla, utåt sett. För att, för en gångs skull känner jag mig trygg med tillvaron. Här är mitt hem och här är jag trygg. Sen att min hjärna talar om för mig att jag är rädd och borde fly är ju en annan sak. Jag har varit/har blivit en ganska instängd person tror jag fast ändå inte. Jag är i stallet där det finns andra tjejer som rider, jag åker in till stan och handlar,går på möten och träffar familjen och så. Men det tar emot varje gång. Inte för att jag inte vill träffa nån eller för att jag inte tycker om dom. Jag har så mycket kärlek till alla så hälften vore nog. Men varför känner man så? Varför känner man sig nervös på något vis innan man ska träffa någon? Även fast man känner dom. Det hör väl till mitt ångestsyndrom på något vis.

 

En av personerna jag stött på idag är en fruktansvärt driven människa med 1000 saker igång hela tiden. Alltid trevlig som attan och jättesnäll. Vi har inte setts på över ett år och nu skulle vi ses och fika men han ringde och blev sen och hade också med sig en kompis.Jag behövde snart åka tillbaka hem så det blev ingen träff. Jag blev lite besviken såklart men vi får helt enkelt ses en annan dag. Under tiden jag väntade så ringer en annan bekant som jag aldrig träffar i stort sett men har pratat ganska djupa saker med genom åren. Han var full och förmodligen kände han sig ensam, men han undrade om han kunde få min gamla medicin som fungerar som "uppåttjack". 

 

Vissa inspirerar, får mig att ryckas med och tro på mig själv men de får mig ändå att rygga tillbaka för exakt så vill jag inte göra.

Andra får mig att vara tacksam för att jag orkat stå emot, fått behålla det lilla jag har och fått viljan att leva!

 

 

 

Jag letar fortfarande efter pusselbitar som ska bygga mig, min egna person. Vem jag är, vem är jag?

 

Flummigt inlägg men va fan...:)

 

En parentes är ju min ADD. Den gör sig påmind när jag sitter i soffan och ska försöka skriva blogginlägg när sambon spelar Xbox, wainar och Partychattar. Herregud! Jag har stirrat in i skärmen ett antal gånger och kommit på mig själv sittandes med händerna upp i ansiktet. Som en bebis i fosterställning. Jaja.

 

Ett nytt inlägg kommer ut ikväll om hur min helg ser ut om någon av någon anledning skulle vara intresserad.

 

Pöss <3